I släkten som jag frivilligt gift in mig i verkar lokalsinnes-genen inte vara helt utvecklad, även om Johan med trägen övning nu blivit mycket bättre. Förra sommaren när mina barn gick vilse på tomten på landet började jag fundera på om det går att operera in en gps i huvudet på dem, vilket skulle kunna vara användbart på flera olika sätt.
Men nu har Viggo visat vem han brås på och blixtrar till oavbrutet när vi är ute. Igår i bilen sa han ”snart kommer vi förbi pappas jobb” vilket var helt sant. Häromdagen när vi kom till biblioteket, med bil, sa han: ”Om man går åt det hållet, över en bro och långt bort så kommer man till mitt dagis”. Jag är inte beredd att släppa ut honom på stan själv och pröva om han hittar hem, men jag tror faktiskt att han kan.
Han visar även prov på framtidsplanering. Vem han ärvt det av låter jag vara osagt. Igår kväll frågade han. ”Mamma, finns det sovtäcken på landet? I så fall vill jag bygga en koja nästa sommar.”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Grattis! Det är ju underbart att det iaf finns hopp! Heja på Viggo! Men faktiskt, jag tror inte att ni ska lägga ner tankarna på att sätta dem i hårdträning, orientering gör dem till starka individer, orientering är karaktärsdanande! Som orienterare blir man nämligen klassad som nörd och MÅSTE kunna hävda sig (om inte annat tränar man ju upp konditionen och kan springa ifrån alla andra! Alltså en bra idé hur man än ser på saken!) ;) Lycka till!
Visst behöver barnens karaktärer danas. Men eftersom jag är ganska fäst vid dem vill jag inte att de tappar bort sig i skogen så vi får dana på annat vis. Annars är orientering säkert jättebra, säkert…
Skicka en kommentar