Jag, en trygghetsnarkoman

Jag kommer ofta på mig själv på kvällarna med att gå omkring och flytta undan bilar, pokemons, lego och annat från trappen och på vägen ut till dörrarna. Jag rensar flyktvägarna. Ifall det börjar brinna eller en galning bryter sig in. Jag har aldrig varit med om en brand eller galning, och jag hoppas innerligt att jag slipper det i framtiden men jag ägnar oproportionerligt mycket tid åt att planera för vad jag ska göra om det inträffar. Jag funderar dessutom på att börja styrketräna. Att ensam få ut tre barn ur ett brinnande trevåningshus byggt i trä kräver lite kraft kan jag tro. Visste ni förresten att det är jättesvårt att få tillstånd att bygga trevåningshus i trä av brandsäkerhetsskäl. Det vet jag, jag har kollat. Men på Branholmen fick man. Ja, jag inser ironin i namnet.
Men jag har de bästa förutsättningarna jag kan ha för att känna mig trygg nu. Förutom att vi har seriekopplade toppmoderna brandvarnare bor jag granne med en räddningschef, längre ner på gatan bor polischefen och jag har både hem och mobilnummer till kommunpolisen. Tryggare än så blir det inte.
Annat var det när Jenny och jag var på landet. Där låg jag sömnlös och funderade på hur 17 jag skulle få ut barnen genom fönstret. Nu när altanen är borta blir det jättelångt för dem att hoppa. Jag lyckades skrämma upp Jenny så pass att hon dagen därpå anordnade en liten hiss till Folke. Sen åkte vi och köpte en optisk brandvarnare, som jag sedan inte visste var jag skulle sätta upp. Det fanns redan två uppe. Men frågan om hur vi ska ta oss ut genom fönstret på andra våningen på landet kvarstår.
Efter att ha konsulterat ytterligare en granne som är fritidsklättrare, han arbetar som marinbiolog men det hör inte hit, fick jag tips om att ha med rep och handskar. Då kan jag, utan att få sår i händerna, fira ner barnen. Det känns tryggt. Nu måste jag styrketräna.