Motionschock!

Sen oktober då jag var på ridresa har jag inte gjort många knop. Inte en enda joggingtur, min dagliga motion har i stort sett bestått av en väldigt kort promenad från bilen till jobbet och en ännu kortare från bilen och hem. Ett och annat ridpass har jag deltagit i, med det är allt.
I går morse lagom till när vi skulle ge oss iväg säger plötsligt Johan.
-Var det inte den här veckan vi skulle ha bilen på verkstan?
Äääää, jo just det, så var det.
Till skolan var det inga problem eftersom bilen var med. Hem blev det lite värre. Jag tog på mig  att hämta upp Viggo på oboen mot att Johan skulle hämta Kalle. Det löste han genom att be vår granne ta med honom hem...
Själv promenerade jag från jobbet, till Tonborgen via ICA. Att släpa hem en trött, hungrig och törstig Viggo är inget man gärna gör så jag köpte ost, korv och dricka som nödproviant. Men faktum är att den aldrig behövdes, promenaden gick trots två genvägar som blev senvägar utmärkt. Men mina fötter värkte.
På kvällen plockade Johan fram cyklarna så i morse var det hela familjen som cyklade iväg i solskenet. Jag var helt slut när jag kom till jobbet, med så var det också motvind hela vägen. Tack vare att sjöbrisen vänder är det också motvind hela vägen hem.
Men jag får motion! Får se om vi under den här veckan hinner etablera en vana så att bilen kanske får stå till frosten kommer igen.

Vägen man kanske borde ha tagit